Nu har det gått åtta veckor, vet inte riktigt, detta har på något sätt varit den jobbigast, fel att säga det... Men just nu känns det så... Har mått skit åt helvette i flera dagar nu, kan inte sluta gråta orkar inte göra något... Pratade med mamma idag så det hjälpte ändå mig att förstå lite varför det är som det är men det var som hon sa det är tyvärr ingen tröst... Allt känns bara som att det är emot mig. På något sätt känner jag inte mig som en kvinna. Jag kunnde inte ens göra det mest naturliga i världen eller det som är våran instinkt, jag kunnde inte föröka mig, eller jo det kan jag ju egentligen, men inte att bli sjuk inte utan att förlora min son, vet att det är massor av kvinnor som har gått igenom precis det jag har gör, eller tyvärr de som inte ens kan bli gravida, men har svårt att se till att dem kanske har det värre än jag. På något konstigt sätt försöker jag se något possetivt ur detta, jag och Staffan har ju blivit starkare som par, vi har fått gå igenom alldels för mycket negativt tillsammans nu, men vi har klarat det, vi har klarat det tillsammans... Även om vi inte trodde att vi skulle göra det. Men kan ändå inte känna mig något sådär... Det värsta är att jag blir ledsen så fort jag ser en gravid kvinna, jag tänker bara på att jag själv gick så för två månader sedan, gravid lycklig och med drömmar. Nu vet jag inte om jag har så många drömmar kvar, självklart att få fler barn, men jag vet inte om jag kommer att orka att gå i genom detta igen... Men jag får vara glad för det jag har, jag har en underbar man som jag älskar mest av allt, jag har en underbar familj som ställer upp och stöttar mig/oss så gått dom kan och sist men inte minst jag har mina vänner, de hjälper även mig så gått som de kan.... Älskar er alla!

Ska tända ett ljus för dig idag min skatt, jag saknar dig så jävla mycket att jag inte ens kan förklara med ord.

R.I.P William Hammar 27/1-2012