Nu har det gåt nio långa veckor, och just idag fick jag en systerdotter, nio veckor efter jag fick min son och samtidigt förlorade han, nio extremt långa veckor, men är på ett sätt ändå glad att det blev en liten flicka, eftersom jag kommer inte kunna se William i henne. Men ändå, hon kunnde ju kommit igår eller imon varför just idag. Har inte kunnat koncentrera mig på mitt jobb idag, har varit helt ofukuserad, har varit en riktigt svår dag, sen kom det bilder på henne, kunnde inte ens titta på dem, jag orkade inte helt enkelt, allt blev bara för jobbigt... Kunnde inte sluta vara avundsjuk rent ut sagt. Så avundsjuk att jag inte kunnde få behålla min son, avundsjuk för att jag inte kan få ha mitt barn i livet, har sagt det många gånger de senaste veckorna, men livet är inte rättvisst. Folk som absolut inte borde ha barn har det, men jag, jag fick inte det, varför? Kommer jag någonsin få svar på detta? Jag tror inte det, kan inte sluta att klandra min kropp för det som hände, det var ju min kropp som skapade havandeskapsförgiftningen.... Helt utan annledning.... Jag har redan varit med om mer saker än vad man ska behöva i sitt liv, varför ska då jag förlora mitt barn? Men jag ska vara stark ska klara av detta med... Jag ska visa han i himlen, att jag klarar detta, även  om det inte känns så nu, jag kommer att göra det!!!

Saknar dig min älskade skatt, önskade att du hade kunnat vara här med mig nu....

William Hammar 27/1-2012 ♥

Nu har det gått åtta veckor, vet inte riktigt, detta har på något sätt varit den jobbigast, fel att säga det... Men just nu känns det så... Har mått skit åt helvette i flera dagar nu, kan inte sluta gråta orkar inte göra något... Pratade med mamma idag så det hjälpte ändå mig att förstå lite varför det är som det är men det var som hon sa det är tyvärr ingen tröst... Allt känns bara som att det är emot mig. På något sätt känner jag inte mig som en kvinna. Jag kunnde inte ens göra det mest naturliga i världen eller det som är våran instinkt, jag kunnde inte föröka mig, eller jo det kan jag ju egentligen, men inte att bli sjuk inte utan att förlora min son, vet att det är massor av kvinnor som har gått igenom precis det jag har gör, eller tyvärr de som inte ens kan bli gravida, men har svårt att se till att dem kanske har det värre än jag. På något konstigt sätt försöker jag se något possetivt ur detta, jag och Staffan har ju blivit starkare som par, vi har fått gå igenom alldels för mycket negativt tillsammans nu, men vi har klarat det, vi har klarat det tillsammans... Även om vi inte trodde att vi skulle göra det. Men kan ändå inte känna mig något sådär... Det värsta är att jag blir ledsen så fort jag ser en gravid kvinna, jag tänker bara på att jag själv gick så för två månader sedan, gravid lycklig och med drömmar. Nu vet jag inte om jag har så många drömmar kvar, självklart att få fler barn, men jag vet inte om jag kommer att orka att gå i genom detta igen... Men jag får vara glad för det jag har, jag har en underbar man som jag älskar mest av allt, jag har en underbar familj som ställer upp och stöttar mig/oss så gått dom kan och sist men inte minst jag har mina vänner, de hjälper även mig så gått som de kan.... Älskar er alla!

Ska tända ett ljus för dig idag min skatt, jag saknar dig så jävla mycket att jag inte ens kan förklara med ord.

R.I.P William Hammar 27/1-2012

Nu har det gått sju veckor, vet inte vad man ska säga, det är som innan man har bra dagar och man har dåliga dagar.... Just nu känns livet lite jobbigt eftersom att man syster är gravid och är beräknad att födda inom 2 veckor... så det är mycket prat om det när jag var hemma hos mamma och pappa idag, man undrar ju vad det är för en liten krabat som kommer ut, tänker mycket hur kommer jag att reagera om det är en liten kille som kommer ut, just eftersom att William skulle komma samma år, kommer man att tänka mer på det om det är en kille som kommer ut eller kommer det vara lika mycket om det är en tjej, oavsett ser faktist fram emot att få ett syskonbarn till, samtidigt som det är med sorg eftersom att min egen son inte får vara med mig. I onsdags var jag och gjorde en tatuering för min son, kommer ju aldrig att glöma han och han kommer aldrig att lämna mina tankar men nu finns han på min arm, kommer alltid kunna titta på den och tänka på han, kommer veta att han alltid kommer att vara med mig! Staffan ska göra en lika dan om ett tag....

William min underbara son älskar dig!

Idag är det sex veckor sedan du lämnade oss, sex otroligt långa veckor... Var hos läkaren igår på återbesök, de hade inte kommit fram till varför det hände det som hände, alla mina värden såg bra ut, vilket ändå är posetivt, och jag får ju ge dej syskon, men just nu är det svårt att tänka på att skaffa syskon till dig, men självklart blev jag glad att jag får bli gravid igen, men det kommer att krävas mycket av mig. Måste ta en tablett blodförtunnande om dagen, samt en spruta om dagen.... Men det kommer vara värt det, bara jag får behålla nästa... Men just nu känns det bara fel... Och om man inte tyckte att livet var jobbigt nog, så blev min mormor inlagd på sjukhus idag... Jag menar varför inte sparka på de som redan ligger ner... Har inte jag varit med om tillräckligt i mitt liv? Varför ska detta hända just mig? Vet att det finns andra som har varit med om samma sak som jag, men det känns inte som det, alla de har inte min bakgrund, alla andra hade inte redan förlorat en släkting den veckan som min son gick bort... Sex veckor, men ibland känns det som det vore igår medans andra dagar känns det som flera månader sedan, ibland till och med år sedan.... Men saknaden är enorm och kommer aldrig att glöma dig!

Idag har det varit en extra jobbig dag... Hoppas att du inte tar illa upp om du läser detta idag, men det var ditt fel att det blev jobbigt, du fick en liten dotter idag, tycker det känns så orättvist... Fattar att du är glad för det, men jag kan inte vara det.... Jag saknar William så jävla mycket att jag inte ens med ord kan förklara det... Det känns liksom som att alla andra kan få barn, alla på tv alla i ens närhet... Har alltid tagit det för givet att händer det inget de 12 första veckorna kommer det inte att hända ngt, självklart kan barn komma för tidigt, men de överlever ju... Men inte i detta fallet. William du kom ut alldels för tidigt, men kan inte sluta tänka på dig, min underbara lilla son, och idag är det extra jobbigt, eftersom en bekant fick en liten dotter...(om du läser detta hoppas jag du fattar), tror minst sagt att det kommer vara lika jobbigt när min syster får sitt barn.... Men det återstår och ser....

William mamma älskar dig oerhört mycket, kommer aldrig att glöma dig!