Idag har det gått 16 veckor och 2 dagar, kan inte fatta det, ibland känns det som att det var igår men ibland känns det som att det var flera år sedan, men saknar han så förbannat mycket... Det var ju min son, vill inget hellre än att han tillbaka han.... Häromdagen när jag var på jobbet så blev jag så j*vla ledsen, det var en kund som såg min tatuering och frågade om det var min son, och jag svarade ja eftersom att det är så fallet är, menmen inte mycket mer med det, efter ett tag går jag förbi kunden igen då han står och pratar med en annan kund, och då hör jag han berätta om min tatuering, och säger "jag förstår inte hur oansvarig man kan vara, vara tillbaka på jobbet redan när man har en så liten son hemma." Blev så j*vla ledsen, men vågade inte eller orkade inte säga till han som det var... Men kan bli lite trött på att folk ska se allt så svart eller vitt... Sen kan jag väl helt ärligt säga att jag fattar att det första man tänker på är att någon har förlorat sitt barn, innan det hände med William så fanns det inte i min värld att barn dog, inte innan de ens var födda iallafall... Eller att man kunnde förlora sitt barn... Det ska inte kunna bli så. Det är därför jag har skapat en insamling i Williams namn, vill inte att fler föräldrar ska behöva uppleva det jag och min man och många andra har gjort. Så jag har valt att stödja forskningen för att plötslig spädbarnsdöd inte ska kunna ske... http://www.solvanda.nu/insamlingar/till-minne-av-william-hammar
Älskade William, du kommer alltid att finnas i mitt hjärta! Saknar dig min skatt. R.I.P William Hammar 27/1-2012
